Heartache
All these memories I thought I could forget
makes me so tired
now that they're here again
I just wanna go to sleep
and erase the tears I've cried
I can't run this time
I'm to sober for that
Gotta face this on my own
inside my heart
this is all I know
All I've ever known
since the day I met you
maybe this
is a part
of who I am
maybe you
are a part
of who I am
The mess you left behind
"I want us to last forever"
The past really do hurt sometimes.
I heard you've been asking 'bout me
Is it true what they say, that time heals anything?
Or is it just that some things slip away
while some come to haunt you down?
For years I've been wishing for you to come back
just as much as i've been wishing for you to get the fuck out off my head.
and just as I kinda stopped caring whether I'll somday forget you or always remember you,
you reappear. Just like that.
oh, it's the sweet irony only life can hold.
Rebirth
No matter how many times you stop to turn your head around to see where you've been, life will continue with or without you. It's up to you to choose wheather you wanna stay behind and watch everything in your life slip out of your hands, or if you choose to grap a hold of it before it's to late.
I've watched everything I loved disappear not knowing where the fuck it went. Years later I know exactly where it went and most importent, I know who took it. You see, when you lose something, even if it's a book, a watch, a friend or a love it's easy to put the blame on who ever gets in the way. But not to often we don't stop to think that maybe we misplaced that watch or maybe you made yourself lose that very special love.
I lost my life once. I lost it, not knowing where it went. So I settled with what I had at the moment. A very useless life with not to much of matter in it. But in my head, that was better than nothing so I choosed to stay in that shitty life until I got my old one back. Sounds kinda stupid, dont you think? Well, yes indeed it was. Because one day I sat myself down and started to think about when, why and how I had lost my life. I had asked myself this before but had never given myself a good answer. This time was different. By asking myself these three simple questions my then very fucked up head for once gave me an honest answer. And it chocked me, that I hadn't before seen what was so god damn obvious. I didn't just lose my life. Someone took it by fucking with my brain and changing me as the person I was. Someone took it, took me and replaced me with someone I did not regognize. Who was I and who had taken my life?
Easy. Me of course. I took my own life. I burried who I was and replaced me with a hollow shell. I took everything I was just by watching it slip away. Bit by bit every part of me disappeard and for what?
I know exactly when, why and how I did this to myself. And to you who read this, I wish I was brave enough to tell you but not yet. I'm not ready. I need to get myself back completly first. And well, I'm on my way. I'm moving forward and everytime I see something or a sign of who I used to be, I grab it. And I'm never letting it go again.
En falsk lycka
Är det bara jag som tycker det är konstigt hur alla dessa miljontals känslor och minnen kan lagras i våra hjärtan?
Till exempel: hur kommer det sig att när man minns en meningsfull en plats så minns man precis åt vilket håll vinden blåste eller vilken del av himlen som var ljusast. Man minns exakt om man log eller grät. Man minns exakt om man skrattade eller skrek.
Det kan gå flera år efter en händelse men man minns alla detaljerna ändå.
Låt mig berätta om något jag minns.
Ett lyckligt minne, men ack så falskt.
Det var en varm och solig sommardag -98 och jag lekte för mig själv på gården utanför lägenhetshuset jag och min pappa bodde i och fortfarande bor i. Jag satt i en gunga med min svarta klänning och utmanade mig själv att gunga så högt jag kunde. Jag minns att på den tiden så var gungorna min fristad. Där behövde jag aldrig fundera eller analysera, bara gunga. Ju högre gungan flög bland körsbärsträden och ju fortare det gick, ju lyckligare var jag. Jag gungade och gungade och log för mig själv. Plötsligt ser jag min mamma och min lillasyster komma gåendes hand i hand, som bodde några hus från mig och pappa innan de flyttade. jag saktar ner den gröna gungan och pratar lite med mamma. Hon frågade mig glatt om jag ville komma över och vara hos dom och sedan sova där. Det var på den tiden då jag faktiskt kunde kalla henne mamma utan att det kändes fel så självklart följde jag med dom. Det var även på den tiden då jag och min lillasyster träffades dagligen. det var en bra dag. Jag och min syster lekte tillsammans både ute bland gårdarna och klätterställningarna, men även inomhus i ett litet tält och ett flertal dockor som alla blivit tilldelade namnet Maja. Min syster gav mig aldrig en förklaring på varför hon döpte dem till Maja allihopa. Jag antar att hon helt enkelt gillade namnet.
I vilket fall som helst så satt vi där i hennes lilla inomhustält med Pippi Långstrump på och lekte tillsammans. Hon satt ofta i det tältet och kanske var det hennes fristad? Precis som gungerna var för mig.
Om tältet nu var hennes fristad så visste jag inte om det då.
Inte heller visste jag om hon hade något att gömma sig för eller om det fanns något hon ville glömma?
Och kanske såg alla före jag gjorde det.
Jag vet iallafall att min storebror, storasyster och pappa visste. Och kanske visste min lillasyster också, trots hennes ringa ålder, hon var ju faktiskt ett av tre barn som fick leva varje dag under sin uppväxt med mamma.
Jag bodde hos pappa och kanske var det därför jag aldrig såg? Kanske ville jag inte se.
Men jag lärde mig att inse efter några år det faktum att mamma drack. Dagligen. Alltid. Utan undantag.
Och ja, kanske var jag så blind att jag var den enda som inte såg.
Och nu när jag gör så kan jag inte hjälpa att ifrågasätta alla de lyckliga minnen som jag delar med min mamma och mina syskon. De minnen som alltid fått mig att le. De minnen som är ett bevis på att min mamma faktiskt en gång betedde sig som en mamma. Men kan det vara så att dessa minnen inte är särskilt lyckliga för mina syskon?
På den senaste tiden har jag fått kontakt med min storasyster igen (som jag tappade kontakten med för ungefär 10 år sedan) och hon har upplyst mig om vilka minnen som varit lögner och vad sanningen egentligen är. Och det svider att veta hur mycket hon fått lida. Hur mycket min bror också lidit och hur mycket min lillasyster fortfarande lider. Hon är den enda av oss fyra som bor kvar med mamma och jag ber för henne varje dag och det gör mig så fruktansvärt rädd att ens tänka på den smärta och sorg hon kanske går och bär på. och vilka hemska saker hon varit med om som har förstört hennes barndom precis som mina andra syskons barndom blev förstörd.
Och hur hade mitt liv sett ut om jag aldrig bott hos pappa? Då hade min barndom förmodligen varit lika skadad och i storts sett hela mitt liv hade sett helt annorlunda ut. Så därför är jag så lycklig och tacksam över att ha min pappa som alltid funnits, alltid kommer att finnas och alltid göra sitt bästa för att jag ska må bra. Jag älskar honom så enormt och kärleken till mina syskon är minst lika stor. Kärleken till min mamma? Den finns inte längre. och visst fan är det trist, men pga av alla de falska minnen jag levt med och alla de gånger jag blivit ledsen och sårad precis som mina syskon känner jag ingen kärlek alls till min mamma. Hade det inte varit för att ha koll på och finnas för min lillasyster så hade jag stängt ute mamma ur mitt liv utan någon tvekan alls.
För några år sen trodde jag aldrig att jag skulle tänka tanken på att inte vilja ha denna kvinnan som min mamma men jag ångrar mig inte ens en sekund när jag skriver ner dessa ord.
Jag är så trött på att leva i ovisshet och snubbla bland alla lögner som så länge gett mig den lilla lycka som gjort att jag hållt fast vid henne. Tänk dig att alla de dagar, platser, händelser som i dina yngre år gett dig dessa okrossbara minnen av lycka en dag gjorts om till sanning och sorgen bara svämmar över dig. Ja, precis så är det.
Och sorgen svämmar över mig när jag inser sanningen om vilken jävlig människa hon är.
Aldrig någonsin mer kommer jag se tillbaka på min barndom med lycka och kärlek.
Även om jag aldrig såg och en gång i tiden faktiskt älskade min mamma och kände lycka i närheten av henne.
Så spelar det inte någon som helst roll nu längre.
Bara tanken på vad hon gjort mot främst min storasyster men även mina två andra älskade syskon får mig att vilja spy.
Aldrig mer kommer jag att släppa in henne i mitt liv och aldrig mer kommer jag att vilja se henne.
Jag skriver som min syster "Hur kan man välja bort sina barn? Hur kan spriten bli en så stor del i livet att man slutar att älska?"
Ja, det kan man faktiskt undra. Och det är frågor som varken jag eller mina syskon någonsin kommer att få svar på.
För att där finns inga svar från min mammas sida. Inga förklaringar. Bara lögner, svek och brutna löften.
Where the fuck did my family go?
Mitt första nya inlägg kommer att handla om familjer. Hur det var och hur det blev. Framför allt tankar kring varför? Varför fuckades allting? Varför var man tvungen att växa upp, slippa vara barn och känna trygghet. Varför känns det helt plötsligt som att allting bara är ett jävla minne till att bära?
Jag var ute och gick för en stund sen. Jag tog min vanliga rökrunda för att handla chips. För egentligen? Vad vore en söndag utan chips, one tree hill och gossip girl? Men det är inte småstadsincidenter och de rikas tragedier detta skulle handla om. Iallafall så tog jag hållet upp mot dagiset, skolan och lekplatserna när jag gick. Runt om mig lekte fullt med barn, vissa åkte rutschbana medan några spelade fotboll och jag minns när jag brukade vara en av dom. En sprallig liten tjej på 6 bast som aldrig kunde vara tyst. Tyst blev jag aldrig men inte fan fortsatte jag vara sprallig. Sånt orkade jag inte med så jag var tvungen att lämna den lilla bruden bakom mig.
Men just idag såg jag mig. Mitt uppe i mitt funderande kring dessa barn och hurvida deras framtid skulle se ut så går en mamma med sina två döttrar framför mig. Hon håller den ena i handen som knappt är mer än 3 år. Den andra flickan har en en grön jacka på sig och springer runder kring de andra två. Hon verkar aldrig tröttna och mamman skrattar kärleksfullt ut den lilla flickan full med energi.
Det var precis som att mina yngre år spelades upp framför mina ögon just då. Det där var inte någon random mamma och hennes två barn. Det där var vi. Det var jag, det var min mamma och det var min syster. Så många gånger som vi gått så, jag med alldeles för mycket energi för mitt eget bästa, min syster som vi alla redan visste skulle bli som jag och vår mamma och hennes kärlek till sina två små flickor.
Väl hemma möts de av den äldsta dottern som just kommit upp i den åldern då killar och långa telefonsamtal är det enda som verkar betyda något. Där finns också en son, en bror med en stor kärlek till tv-spel. Den smått blyga pojken men som alltid har den dära glimten i ögat. Han är den spralliga flickans idol, det är precis så hon vill vara när hon blir lite äldre. Hon ser upp till honom något så enormt men hon har en annan hjälte under samma tak. Hennes pappa, hennes starka klippa att luta sig mot. Han bor inte tillsammans med hennes mamma men de klarar ändå av att umgås tillsammans med deras barn. Och det spelar inte så mycket roll för den här flickan att hennes föräldrar inte bor tillsammans, hon är ändå evigt glad och tacksam för den fina och fantastiska familj som hon har blivit tilldelad. Aldrig skulle hon vilja byta bort den för något annat.
Men i varje jävla söta lilla historia så finns där ju alltid något som slår slint, ellerhur?
Hon behövde aldrig byta bort sin familj, någon gjorde det innan hon ens hann blinka.
Det var iallafall så det kändes. Men det tog nog mycket längre tid än så.
Fast det var nog aldrig någon som märkte.
De flyttade, längre och längre bort med åren.
Flickan stannade hos sin pappa, hon ville inte lämna sin hjälte,
men hon hälsade fortfarande på sin mamma och sina syskon,
men under tiden som de växte och blev äldre förändrades de allihopa.
Bråk blev en vardag och helt plötsligt var det precis som att de aldrig ens varit en familj.
Flickan tappade till slut all kontakt med dem och växte upp.
Idag är jag sjutton, snart arton år. Och den lilla historien ovan är min historia.
Jag har inte pratat med min mamma eller lillasyster på flera månader,
min storasyster har jag inte sett eller hört av på flera, flera år.
Inte min bror heller, förrens nyligen när jag hittade honom igen.
Vi håller fortfarande på att bygga upp vår relation och ta igen alla de år som vi missat.
Min pappa har jag alltid stannat hos och med tiden när jag såg min mamma lämna mig
så gav jag ett löfte till mig själv. Att aldrig lämna min hjälte eller de personen som jag älskar.
Och visst, jag skiter i att hon bor 80 mil härifrån men hon hade ändå kunnat höra av sig,
Vi hade ändå kunnat träffas och fortsätta vara en familj.
För enligt mig så handlar inte begreppet familj om att ens föräldrar bor lyckliga i en villa med sina barn och sin Volvo.
Det handlar om att gå sina egna vägar i livet, och gud vet att jag tänker gå mina egna, men att samtidigt veta att där finns något att luta sig mot när det behövs. Att ha ett stöd som alltid finns där och alltid ställer upp.
Ja, jag har min älskade pappa och nu även min bror, min förebild.
Men alla behöver en mamma, lika väl som de behöver resten av sin familj.
Det är iallafall vad jag tror.
Det är därför jag tänker hålla fast vid mitt löfte om att aldrig lämna.
Vart jag än går och hamnar i livet, om det så vore på andra sidan jorden, så kommer jag alltid att minnas vart jag kom ifrån och min familj och de jag älskar kommer att gå före allt annat, alltid.
Ingen tvekan om saken.
Do you even remember me?
Ibland så känner jag att jag har kontroll.
Att jag står stabilt.
Att marken under mig är fast.
Att jag kan vara säker.
Men jag kommer alltid ha dom jävla mardrömmarna.
Drömmarna när jag drömmer om att folk alltid lämnar mig. Alltid någon!
Inatt planterade dom sig i min sömn igen.
Jag vill inte vakna med en ångest som nätterna ger mig.
Jag vill inte gå runt om dagarna och undra vem som kommer sticka härnäst.
Jag vill känna att dom jag älskar och tycker om, står säkert vid min sida.
Och känner så för mig som jag gör för dom.
Jag vill veta att jag är älskad och omtyckt.
Att där finns folk som stannar.
Och inte lämnar, som hon.
Hon har satt sina spår för många gånger.
Fel spår. Djupa jävla kliv som inte går att radera.
Tomma ord och brutna löften.
Alltid bortförklaringar.
Alltid lämnad.
Alltid bortglömd.
Du har för helvete ett jävla ansvar att ta!
Fattar du inte det?
Du om någon borde ha funnits där. I 17 jävla år borde du funnits där.
Du borde skämmas.
För inte en enda jävla gång har jag ens varit stolt över dig.
Inte ens stolt över att kalla dig för mamma.
He's the sunlight shining down on me.
få mig att tappa andan.
Ge mig något som känns.
För bara du vet vad som krävs.
Maybe some things are better left unsaid?
Känslor som tär på en, ett förflutet som man bär på,
tankar man har inuti huvudet, sorger och saker som bara är allmänt jobbiga.
Små saker som bara måste ut.
Alla behöver prata någongång.
I alla fall jag.
Väldigt ofta faktiskt.
Jag pratar om saker som tynger mig
och egentligen så är det många som någongång får höra om hur det är.
Men se det som ett glas vatten.
Ett glas vatten som fylls och fylls och fylls.
Tills det blir fullt.
Dropparna som till slut rinner över,
det är dom som ni får höra om.
Det är dom minsta tankarna som inte riktigt får plats som man måste göra sig av med.
Men resten...
Ja det finns där, varje dag, precis på gränsen att rinna över.
Men det ligger där och trycker precis på ytan.
Aldrig någonsin har någon lyckats välta mitt glas.
She runs on alcohol.
Då saker sägs som du inte vågat säga annars.
Då saker görs som inte vågat göras annars.
Ikväll blev det nog för mycket och det är ett under att jag träffar tangenterna rätt.
Men jag fick för mig att göra ringa ett samtal.
Ett samtal som jag aldrig annars vågat ringa.
Jag kunde till och med ditt nummer i huvudet.
Men när jag ringde så var din mobil avstängd.
Det tog mig ett par gånger att inse att du inte skulle svara.
Du skulle aldrig mer svara.
Aldrig mer sätta på din mobil.
Fan Alex, jag saknar dig så.
Jag bröt ihop.
På alfalten i mörkret satt jag där.
Med tårarna längs kinderna som kletade ut mitt smink satt jag där.
Skakandes med mobil i ena handen och en cigg i andra satt jag där.
Jag satt och funderade.
Funderade över hur rakt åt helvete allt kan gå.
Att allting kan falla så långt på några få sekunder.
Jag ville ju bara att du skulle svara.
This one's for you.
För 363 dagar sen sa någon till mig,
att jag en dag skulle bli den personen jag ville vara.
Att jag skulle få ordning på mitt liv och att allt skulle bli bra.
Jag visste att han ville se mig glad, för han brydde sig.
Han lovade att kämpa med mig.
Att tillsammans skulle vi stå starka mot dom som ville se oss falla.
Tillsammans skulle vi dela skratt och glädje.
Tillsammans skulle vår vänskap hålla och allt skulle bli bra.
Det är ett år sen om två dagar.
Ett år sen vi lade våra löften och gick motsatt håll hem efter Valborg.
Ett år sen jag visste att du var ärlig, att du menade vad du sa.
Ett år sen som jag bestämde mig för att bryta mig ut och hålla mina löften till dig.
Ett år sen jag såg dig.
Det blev inte fler gånger.
Jag har gjort som vi sa.
Jag bröt mig ut, jag lever mitt liv nu.
Inte så som någon annan vill.
Jag höll mitt löfte och jag vet att du är stolt.
För Alex,
det här är för dig.
Let's make this life worth livning for.
Som att du kommer halka, bara för att du valde att gå fel väg.
Ibland blir allting så fel att det stänger dig inne, du vill skrika att du vill ut,
du vill springa din väg, inte vända ryggen och absolut aldrig komma tillbaka.
Men du står fast, rädd för att gå.
Jag står på den väg folk anses vara rätt för mig.
Den dom lagt fram och sagt; Du ska gå här, du ska göra såhär för det är det du vill.
Jag vill inte.
Jag vet att jag borde vikt av redan från början.
Ni vet inte vad jag vill, hur jag känner eller vad som är rätt för mig.
Så jag tänker gå min egen väg.
Den ni anser vara fel, inte fulländad.
Men för mig är den alldeles underbar.
Jag ska göra som jag vill, jag ska säga vad jag vill.
Jag ska gå exakt vart fan jag vill.
Jag ska bryta mig ut.
