She runs on alcohol.
Då saker sägs som du inte vågat säga annars.
Då saker görs som inte vågat göras annars.
Ikväll blev det nog för mycket och det är ett under att jag träffar tangenterna rätt.
Men jag fick för mig att göra ringa ett samtal.
Ett samtal som jag aldrig annars vågat ringa.
Jag kunde till och med ditt nummer i huvudet.
Men när jag ringde så var din mobil avstängd.
Det tog mig ett par gånger att inse att du inte skulle svara.
Du skulle aldrig mer svara.
Aldrig mer sätta på din mobil.
Fan Alex, jag saknar dig så.
Jag bröt ihop.
På alfalten i mörkret satt jag där.
Med tårarna längs kinderna som kletade ut mitt smink satt jag där.
Skakandes med mobil i ena handen och en cigg i andra satt jag där.
Jag satt och funderade.
Funderade över hur rakt åt helvete allt kan gå.
Att allting kan falla så långt på några få sekunder.
Jag ville ju bara att du skulle svara.
När man förlorar någon, oavsett om det är själsligt eller kroppsligt, bildas hål. Tomrum kan inte vara större än andra, tomrum kan inte vara mer än andra. De kan bara vara djupare.
Man kan inte undvika hålen, man SKA inte undvika hålen. Vad jag gör är att jag lär mig att gå balansgång över dem. Because it's where we go and where we're going. De blir bara fler, och de blir bara djupare. Allt som finns att tillgå är en hand som ger tröst och balans när benen är redo att ge vika.
Golvmopp, du är smart.
Men om man missar ett steg och tappar balansen,
och bara faller rakt ner i ingenting,
vad händer då och framför allt, hur tar man sig upp?
Allting handlar då om hur stark man själv är. Vissa klarar att klättra upp själva, sakta men säkert, samtidigt som andra behöver hjälp. Att stödja sig vid vänner är ett bra sätt att få en grund, men det är inte bra att bli för beroende av dem. Ge livet en mening istället. Varesig det är att umgås med vännerna, att rädda världens djur, att skriva en bok, att bli USAs president eller bara en sådan sak som att hålla på med en enkel liten hobby gör jättemycket. Dessutom ska ingen behöva hålla sin sorg och sina problem för sig själv, det är där vänner och familj kommer in.
Sant, men det är samtidigt svårt att dela med sig av sorg och problem som man lärt sig hålla inne i 17 år.
Ibland räcker det med att bara prata om småsaker, detaljer. Allting du pratar om, som handlar om det, är ju faktiskt saker som gör att du lättar på trycket. Många små saker under lång tid blir till slut en helhet, och det blir lättare och lättare att prata om det. På samma sätt som musik består av olika små toner, består även minnen av olika små delar man kan plocka isär och visa en efter en.
Det ska ta den tid som behövs. Lika viktigt som att prata är det nog att hitta rätt person som kan och vill lyssna. Ta den tid som behövs för att hitta, våga och utföra.
Still true, även om det tar månaders eller års tid att visa, öppna och berätta så visar det sig tills slut vara värt det.
Förhoppningsvis.
